Flamsken kom till Sverige under 1500-talet från Flandern via Danmark. Omkring 1540 kallade Gustv Wasa in vävare till hovet. Tekniken spred sig vidare till borgerlig miljö och sedan till allmogen. Där blev det kvinnorna som tog över tekniken, som blomstrade mellan 1750 och 1850. Hos allmogen vävdes flamsk för det egna hemmets behov och utsmyckning. Man vävde jynnen, åkdynor, bänklängder och täcken. Baksidorna var vanligen av röd vadmal eller vävd i t ex treskafts rosengång. Ofta finns en kavelfrans runt om eller tofsar i hörnen. Stoppningen var fjäder eller dun.

Flamsk vävs i upprättstående vävstol eller i en mindre ram.

En av de mest omtalade släkterna som vävde stora mängder flamsk är de sex döttrarna (födda på 1700-talets senare del) till gästgivareparet i Everlöv, Torna härad och deras ättlingar. Det vävdes brudtäcken till samtliga döttrar och flickorna fick i tidiga tonåren börja arbeta med sin hemgift.

Ullgarnet till våra materialförpackningar är till största delen Wåhlstedts gobelingarn, men även prydvevgarn från Rauma i Norge. Alltså svensk eller norsk ull, ofta specialfärgat för att stämma med allmogens växtfärgade garner.

Vi säljer också varp, lintråd 20/3, innerkuddar och ramar för flamskvävning. Upprättstående gobelinävstol kan beställas.

Litteratur om flamskvävning:

Flamskvävnader i Skåne, Ernst Fischer.

Flamskvävnad, Gertrud Ingers

Gästgivaredöttrarna i Everlöv, Gertrud Ingers